Nina

Jag har skapat en playlist på spotify med bara pojkbandslåtar. 3 timmar av smäktande ballader och poppiga uptempo-låtar. Lyssna och njut.

http://open.spotify.com/user/yourti/playlist/6K7WOTgFdxtTQj64EbnZOA

Jag har alltid varit svag för pojkbanden. Det började när jag var ungefär 12, och det har fortfarande inte gått över. Nu vill jag inte längre gifta mig med någon av dom, men musiken slår fortfarande an på någon slags nerv i min hjärna. Det behövs bara dom första tonerna för att nerven ska börja rycka och jag tycker att det är bra. Jag har blivit hånad för mitt pojkbandstyckande (helst när det gäller Hanson, vilket vi återkommer till) fått höra att det är musikindustrin som har tvingat mig att tycka om den här musiken och att jag är lurad. Jag har hört allt. Men jag skiter faktiskt i det. För musiken gör mig glad. Och då helst när det gäller Hanson. Taylor Hanson var min första kärlek. Det var så enkelt att vara kär i honom, han fanns alltid där, han sjöng alltid för mig när jag ville, och han gjorde mig aldrig något ont. Jag hade hela mitt rum tapetserat med affischer på Hanson. Väggarna, taket, garderoberna, skrivbordet. Dom fanns där för mig när jag var glad, arg, ledsen eller besviken. Dom svek aldrig.

Jag väntade i 8 år innan jag fick se Hanson live. Stockholm, fryshuset, april 2005. Jag och min vän hade kommit överens om att vi ju faktiskt inte var 12 år längre, så vi skulle vara lugna och inte skrika. När vi sitter i kön innan konserten är det någon som säger "nu är Hanson här bakom och lastar av sina instrument", så vi gick lugnt och sansade dit och ställde oss och tittade. Isaac och Zac gick fram och tillbaka några gånger och vi stod och snackade skit och var lyckliga över att äntligen få se dom.
Sedan kommer Taylor Hanson, min första kärlek, ut genom dörren. Det var inte jag, det var min kropp som reagerade. Jag skrev rakt ut, som att någon hade trampat mig på foten. Där var han, på riktigt! Det var en sådan upplevelse, så min kropp reagerade med ett hysteriskt 12-års skrik. Min kompis hyschade mig och sa "men Nina, vi skulle ju inte skrika!"


Och konserten sen, var alldeles, alldeles underbar.
Filmat med min kamera, så ljudet är kass.

Jag älskar Hanson. Håna mig allt ni vill. Det skiter jag i.