Nina

Sjukskriven?

Ja. Sjukskriven på 50% i 2½ vecka, två askar med Ipren och remiss till sjukgymnast. Efter ETT år som frisör. "Välkommen till frisöryrket" sa mina kollegor imorse när jag kom till jobbet. Tack så mycket.

Min mamma skriver en blogg som handlar om möten, möten som hon eller andra har haft haft med andra människor. http://kvistlena.wordpress.com/ Man möter en väldig massa människor på en dag. Min dag idag till exempel. Först och främst mina kollegor, som nästan varje dag är mitt första möte med andra människor. Kollega nr 1 är nästan alltid en solstråle, hur man kan ha sån energi som henne är helt otroligt. Oavsett vilket humör man var på när man gick ut från lägenheten på morgonen så blir man glad när man ser henne. Alltid leende och alltid positiv. Ett sådant möte är ett väldigt bra möte att starta dagen med. Om jag har fullbokat med klippningar på en dag blir det 8 olika möten med 8 olika människor. Alla med olika erfarenheter, berättelser, åsikter och inställning. Vissa väldigt intressanta möten och vissa vill man glömma så fort dom är över.

Idag kom det en kvinna in och köpte ett silverschampoo, och presenterade sig som min granne. Jag har aldrig sett henne (eller jo det har jag säkert, men inte lagt märke till henne), men hon kände igen mig och vi pratade i ungefär 5 minuter om hur det var i huset och så vidare. Jag har tydligen en jättetrevlig granne, så det var ett bra möte. Sedan hade jag ju ett möte med en doktor idag också. En söt, ung och kvinnlig doktor som klämde och kände och vände och vred. Jag blir alltid alldeles nervös och jättesjuk när jag sitter i väntrummet på ett sjukhus eller vårdcentral. Plötsligt får jag ont på alla möjliga ställen och mår lite illa. Men detta visade sig också bli ett bra möte, för det kändes som att hon verkligen lyssnade på mig (INTE vanligt hos doktorer) och verkligen ville hjälpa mig.

Min sista kund idag var hemma på semester, hon jobbar annars i Oslo och hon pratade om bussresan mellan Oslo och Stockholm som hon gjort några dagar tidigare, och då kom jag att tänka på ett möte som jag hade på en buss för några månader sedan. Precis när bussen ska åka iväg så kommer det en gammal tant (säkert över 80!) och halvspringer.. "vänta".. "jag ramlade här utanför, så förlåt om jag är lite sen, men jag måste få åka med för jag ska hem till mina släktingar i Härnösand"... hon klev på, och satte sig bredvid mig. När vi har kommit ungefär 5 mil på resan så frågor hon mig lite försiktigt "ursäkta, men du har inte en värktablett?" Som vanligt när man åker buss så sitter man och läser och kanske lyssnar på musik och vill bara bli lämnad ifred, så jag svarade "nej, tyvärr" och satte på mig mina hörlurar igen och återvände till min bok. Kanske 5 minuter senare knackade hon mig lite lätt på armen "ursäkta, men har du inte en alvedon eller någon annan värkmedicin?" "Nej, tyvärr" svarade jag igen och skulle precis återvända till boken när hon säger.."jo du förstår, jag var så klantig och ramlade precis utanför bussstationen, och jag har så fruktansvärt ont i vänster arm. Jag tror att jag har brutit vänster arm, och jag skulle så hemskt gärna vilja ha en värktablett, och kanske lite vatten för jag är lite yr" Stackars tant! I 5 mil hade hon suttit och hållit om sina antagligen brutna arm, och jag hade ingen värktablett att ge henne. "Du kanske kan säga till busschauffören när du kliver av att jag hemsk gärna skulle vilja ha en värktablett". Det gjorde jag, och jag hoppas verkligen att det gick bra för den lilla tanten. Ett möte. På en buss.

Vi möter så många människor på en dag, men hur många kommer vi ihåg? Och hur många påverkar oss? Och hur många kommer vi att komma ihåg för alltid?

Lyssna på detta; Satyricon - Fuel for hatred